söndag 31 januari 2010

Mat som tröst, belöning och bestraffning

Medans vi diskade och städade i morse efter gårdagen fest hade vi TV4 nyhetsmorgon på i bakgrunden. Ett av inslagen i programmet handlade om Mat som tröst, belöning och straff. Dessa fyra kvinnor på bilden är mycket engagerade i ämnet och diskuterade framför allt kvinnors (i många fall) komplicerade förhållande till mat och sin kropp.


Jag tycker att det är hemskt tragiskt att det finns så många, som aldrig blir nöjda med sig själva och som utvecklar ätstörningar på grund av detta. För så är det, väldigt många, och framför allt kvinnor, har svårt att älska sig själva och sin kropp. De späker sig, äter för lite, hetsäter eller äter med med dåligt samvete för att försöka passa in i och känna sig fina. Det finns naturligtvis mängder av anledningar till varför en ätstörning utvecklas. Det är inte det jag vill ta upp här.

Det jag vill ta upp är att det finns ett sådant sjukt, osunt ideal, som förmedlas i vårt samhälle och som inte är naturligt att leva upp till. Det är det som är så farligt! Speciellt är det farligt för små flickor att växa upp till det ideal som pumpas ut i media. För det är inte normalt att vara smal som en pinne, ha fettprocent nästan 0, inte ha bröst alternativt ha stora bröst som meloner och till det väldefinierade muskler. Visst finns det människor som har det, men ofta har de fått kämpa väldigt hårt genom en extremt strikt kost och hård träning. Vill man göra det under perioder och kroppen inte tar skada av det så är det fine. Men det finns inte många som ser ut på detta sätt naturligt från början, vilket man kan tro när man bläddrar i tidningar, ser musikvideor eller kollar TV-reklamen.

Jag minns själv när jag och mina tjejkompisar var 12 år och ville se ut som Fröken Sverige. Vi brukade gå hem till varandra efter skolan, läsa i Veckorevyn vilka mått Fröken Sverige hade och så mätte vi varandras midjor, ben och bröst och jämförde med det som var vårt ideal, Fröken Sverige. Inte helt bra att små 12-åringar med kroppar, som är långt ifrån färdigutvecklade, gick i sådana tankar! Nu var nog dåtidens Fröken Sverige ett ganska oskyldigt ideal jämfört med det vi ser idag i media. Och jag är rädd för att det sitter flickor, som är yngre än 12 år idag, och gör liknande jämförelser med nutidens idealkvinnor, som jag och mina kompisar gjorde på den tiden.

På TV'n idag talade de bland annat om att kvinnor är rädda för att ses som glupska och att många kvinnor äter mindre mat när de äter i sällskap med andra än när de äter ensamma. Det är ju hemskt! Är man hungrig så är man och då måste man kunna äta tills man är mätt. Vad spelar det då för roll om andra ser det man äter eller inte? Det är så synd att det fortfarande finns kvar hos många kvinnor att man som kvinna ska leva upp till något slags smalt ideal, som aldrig behöver mat.

Varför kan vi inte bara se kost för det som det är, som något som är gott och nödvändigt för att vi ska må bra och kunna leva? Varför kan vi inte bara försöka följa kroppens signaler om hunger, törst, vila och behov av aktivitet? Varför kan vi inte bara försöka äta nyttigt och hälsosamt, men utan att räkna kalorier, och då och då njuta av sådant som inte är särskilt nyttigt för kroppen (men gott för skälen)? Det är i alla fall så jag försöker leva.

Det som jag ser som det allra viktigaste är att vi håller barnen utanför allt prat om vikt, mat och bantning. Jag har sett alltför många barn som oroar sig över sin vikt när de är alldeles för unga. Barn ska inte behöva tänka på sådant. De ska leka, ha kul och äta när de är hungriga. Så alla ni som har barn nära omkring er, tänk på det: Låt barnen få äta normal mat, leka och busa, äta sitt lördagsgodis, utan att veta vad GI-värde, nutrilett, fettprocent och Atkins är!

3 kommentarer:

  1. Otroligt viktig fråga. Jag håller helt med dig angående barnen och att vi ska lämna dem utanför viktsnack, dieter och andra vuxna påhitt, men samtidigt så ser man idag så otroligt många barn som inte alls mår bra p.g.a. föräldrarnas totala nonchalans och okunskap när det kommer till kost.
    Att vara barn och ha rätt att njuta av livet utan en massa förbud innebär inte att man ska mata dem med socker, E-ämnen och annat skräp i tid och otid. Jag blir uppriktigt ledsen när jag ser osunda barn som är hyperaktiva, har humörsvängningar som är värre än en kvinna i övergångsåldern och föräldrar som tystar dem med ännu mer godis, glass, bullar och kakor... Visst ska de små liven också få ta del av allt detta goda, men det finns en gräns för hur mycket en kropp tål, speciellt om man är liten. Nej, låt barnen vara barn, ge dem mat när de är hungriga men misshandla inte deras ovetande kroppar med en massa skräp!
    Tack för att du tar upp ämnet Karin, och förlåt att jag eldar upp mig... Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Det är ok att elda upp sig, Helena! För det är tyvärr så att det håller att gå snett åt flera olika håll.

    Och det är tyvärr vi vuxna som har satt igång hela den här karusellen med våra hysteriska ideal, som vi tror att vi måste leva upp till.

    Kram, kram!

    SvaraRadera
  3. Ja, usch...stackars barn. Först blir de matade med godis hemma, och i nästa sekund ser de i tidningen att man ska vara smal som en Barbie. Jag avundas dem inte...

    SvaraRadera